Foto

Hur det började

Redan som liten gosse kom jag i kontakt med en kamera. Min far kom hem med en Kodak Brownie 6x9 lådkamera som han hade köpt. Som liten fick jag naturligtvis inte röra kameran, men när jag var elva år skulle det bli skolresa till Köpenhamn. Jag lyckades övertyga pappa om att jag måste få låna hans kamera. Han laddade kameran med en svartvit filmrulle, 620, som gav 8 bilder i format 6x9 cm.En extra filmrulle fick följa med efter löfte om att låta läraren byta film då det blev dags. Jag hade ju aldrig bytt film...

Det blev bilder från vaktombytet på Amalienborgs slott, men sen blev det Zoo med alla djuren. En del hade jag bara sett i böcker.

Elefantbilden

Fick för mig att jag skulle ta en bild av min kompis Tore och elefanten. Nu blev det genast problem. Kameran hade inte vidvinkel, utan det var 105 mm normaloptik som gällde. Elefanten var rädd för Tore och Tore var nog lite rädd för elefanten. Skulle jag gå tillräckligt långt tillbaka för att få med båda på samma bild, skulle jag hamna inne i tigerns bur. Hur löser en elvaåring detta? Med uppbjudande av all kreativitet blev resultatet en stående bild framifrån på elefantens huvud och en liggande bild på resten av den tomma buren och så Tore längst ute på kanten.

Framkallning och kopiering

Efterhand fick jag överta kameran mer och mer, men framkallning och kopiering kostade för mycket. Övertygade pappa om att få använda tvättskrubben som mörkrum och han satte snällt upp en hylla för mina kemikalier. På samma hylla blev också plats för hans hårvatten med viss risk för föväxling.

Framkallare Kodak D76 och surt fixerbad F24 inköptes. Första filmen framkallades i en skål. Pappersframkallare D72, papper och ett par glasskivor gjorde det möjligt att kontaktkopiera bilderna.

Studiecirklar

Vi var ett gäng grabbar som börjat med studiecirkel i naturvård och fågelskådning. Sedan blev det dokumentärfotografering, fägfoto och framkallningsteknik. Böcker av Svante Lundgren och Gösta Skoglund.

Utbyggt mörkrum

Hittade postorderfirman Norrländska Fotocentralen som kunde leverera komplet-terande utrustning. Insåg att mörkrumsutrust-ningen behövde kompletteras. Framkallnings-dosa med Correxband inköptes. Kontakt-kopieringsram för 6x9 inhandlades också.

Första egna kameran

Några år hade gått och jag hade börjat realskola i Laholm. Passerade då och då Laholms Foto. En dag hade Rune Persson ställt fram en begagnad tvåögd spegelreflex, Yashica 44 som på 127-film kunde ta 12 st 4x4 bilder (egentligen 38x38 mm). Kameran kostade 135:- plus moms, totalt 144:-. Det blev sommar och jag började sommarjobb på Ragnar Örjanssons lådfabrik i Kårarp. Efter ett par avlöningar så räckte pengarna till inköp av Yashican som ännu stod kvar i fotoaffärens skyltfönster.

Film

Efter att ha börjat med Kodak Vericrome Pan 21 DIN/125 ASA blev det 400 ASA, först Tri-X och sedan när den slutade säljas i 127-format, Ilford H3, sedermera HP4, 27 DIN/400 ASA.

Prövade även på lite färgbilder, men dyrt när man studerade så bara ett fåtal bilder.

Däremot hittade jag en beskrivning på hur man kunde framkalla vanlig svartvit negativfilm till dia. Kemikalier inköptes på apoteket och några rullar ADOX KB14 och KB17 inköptes.

Förstoringsapparat

Nu uppstod önskan att förstora bilder. Eftersom en förstoringsapparat var en dyr historia fick det lösas på annat sätt. Jag hade nu börjat gymnasiet i Halmstad och gick med i skolans fotoklubb som hade ett mörkrum. Problemet var bara att mörkrummet fanns i Halmstad och jag ville förstora bilder hemma i Bäckamot.

På Brogatan i Halmstad låg en fotoaffär som hade en gammal begagnad bälgkamera för 25:- i fönstret. Carl Zeiss-optik 105 mm. Kameran inköptes och med pappas hjälp monterades den under en upp-och-nervänd kaffeburk. I burken monterades en 100W glödlampa. Mellan burken och kameran gjordes en träkonstruktione med en mattskiva i stället för kondensor och med möjlighet att föra in två st 2 mm tjocka glasskivor med en negativremsa emellan. Hela anord-ningen hängdes upp i taket i elsladden. För att den inte skulle rotera sattes det upp en masonit-skena som den löpte upp och ner längs.

Till att börja med lades fotopapperet under en glasskiva, men sedan inköptes per postorder en riktig avmaskningsram.

Apparaten gav ett ganska mjukt ljus, vilket till vissa motivtyper var att föredra. Farmor och farfar firade diamantbröllop och jag fotograferade dem.

Egna förstoringsapparaten gav behagliga, mjuka bilder, medan den betydligt bättre förstorings-apparaten i skolans mörkrum gav hårda skarpa bilder (man kunde nästan se pormaskarna gäspa).

Kameran beredd dagligen

Kameran fick följa med i skolväskan varje dag och det blev bilder varje vecka. För att skydda objektivet behövdes ett UV-filter.

rullband gjordes en mjuk adapterring så att filtren gick att montera på Yashican.

Det var tur för kameran för en dag upptäckte jag att filtret hade gått sönder, men kamerans objektiv hade klarat sig. Sedan dess sitter det alltid UV- eller Sylightfilter på mina objektiv.

På somrarna var det jobb på lådfabriken och naturligtvis fick kameran följa med. Eftersom vi började kl 7 på morgonen så var det många tidiga sommarmorgnar på väg till jobbet som mopeden stannades för att plåta djur eller landskap.

Småbild

Flytt till Malmö 1971 och arbete på Facit/Addo och Yashica troget med. Småbild lockade och 1976 eller 77 fick jag chansen att köpa en sprillans ny Miranda Senorex av en kollega, Bosse Hultberg. Detta var ett av de sista Miranda-exemplaren med. 50 mm f:1,8 Miranda normalobjektiv.

Bytte jobb 1977 till Digital Equipment AB och fick börja med 10 veckors kurs i Reading i England. Insåg att jag inte skulle klara av att framkalla och kopiera en mängd bilder då jag kom hem, så jag beslämde mig för Kodachrome 64 färgdiafilm. Inhandlade 10 rullar, en för varje vecka och tog med. Sedan skickade jag till Kodak i Vällingby för framkallning så fort någon film var färdigexponerad. Kom hem och det hade då kommit ett antal framkallade filmer från Vällingby. Dock hade två förändelser kvaddats under posttransporten i Sverige så att en del bilder hade ramlat ut.

Sens moral: det är aldrig fel att dela upp bildskörden på flera olika försändelser med framkallning utspridd över tiden så minskas risken för att alla förstörs på samma gång.

Objektivkrasch

Reste till München på kurs. Naturligtvis skulle kameran med. Justerade remmen så att det gick att ha kameran hängande runt halsen och vilande på höften. den blev då relativt skyddad för stötar under resa.

Blev ytterligare en Münchenkurs. Hade vid första resan saknat telet så packade därför ner 200mm i bagaget. Anlände och checkade in på hotellet. Nästa kväll var det dags att ta en promenad på stan med kameran. Satte på telet och upptäckte direkt att bländaren inte längre fungerade.

Kom hem och fick hjälp av Bosse Hultberg. Fick lära mig att aldrig ha kameraobjektiv i bagaget. De ska vara i handbagaget i kabinen med rätt lufttryck och rätt temperatur. Tryck- och temperatursänkningen i bagageutrymmet på flygplanet gjorde att oljan i mitt objektiv förångades och kletades ut på bländarlammel-lerna som sedan klibbade ihop. Rengörning och rundsmörjning så fungerade gluggen igen.

Slutarkrasch

Något år senare. även denna gång i München, började slutaren bete sig konstigt på långa tider. Nu hade en fjäder i slutarmekanismen gått av och den behövdes för alla långa tider. Hultberg gjorde en ny fjäder. Delar fanns ju inte längre till denna kameramodell.

Pentax

Började kännas osäkert med Mirandan som nu blivit lite sliten.Kamerahuset var nu inte längre helsvart utan alla kanter lyste mässingsgula där färgen skavts av. Kurs i München och i tunnel-banan fanns ett skyltskåp från en fotoaffär. Där gjorde de reklam för Pentax ME-Super.

Köpte kamerahus med normaloptik 50/1,8. Fotohandlaren bjöd på kaffe och bulle medan expediten cyklade iväg till deras andra butik för att hämta objektivet.

Nästa flygresa hängde jag kameran runt halsen och lät den vila på höften dold av kavajen. På flyg-platsen i Frankfurt stelnade plötsligt den ena säkerhetspolisen till, slet fram sin pistol och undrade vad det där var

forts.